För mig är naturen inte bara stillhet och tystnad. Det är nyfikenhet, liv och en sorts inre glädje som vaknar så fort jag kommer ut. Ögonen börjar leta på egen hand – färger, former, små detaljer som de flesta förmodligen går förbi. Och fantasin hänger med, nästan automatiskt.

Ju mer jag har läst om skogen och allt som faktiskt lever och pågår där, desto svårare är det att se den som bara en bakgrund. Allt händer hela tiden. Marken, träden, ljuset – det är sällan det ser likadant ut två gånger. Det räcker att vara där, med ögonen öppna, för att få ta del av det.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Det är lite så jag fungerar – jag upptäcker genom att gå nära, stanna upp och titta länge. Inte för att få ett bra kort, utan för att det är just där, i det närmast tittandet, som detaljerna visar sig. Jag trivs bäst ensam i naturen, där jag får gå i mitt eget tempo, känna in platser och stanna precis när något fångar mig.

Skogen handlar inte om prestation eller träning för mig. Det är mer som att ögonen får jobba, kroppen får slappna av och huvudet töms på det som annars snurrar.

Och det är nog också där mitt barnasinne får mest plats. Det spontana, lekfulla, lite egensinniga. En krokig pinne kan bli en figur med personlighet, en sten kan få ögon och en hel egen historia. Jag tycker verkligen om den delen av mig – den som fortfarande kan bli genuint nyfiken och glad över små, oviktiga saker.

För mig är det ett sätt att hålla närvaron och kreativiteten levande. Och en påminnelse om att världen, om man tittar tillräckligt noga, faktiskt är full av saker värda att upptäcka.