För mig är naturen inte bara stillhet och tystnad. Det är också nyfikenhet, liv och en slags inre glädje som vaknar när jag kommer ut. Ögonen börjar leta färger, former och små detaljer och fantasin följer nästan automatiskt med.

​

Ju mer jag har läst om skogen och allt som faktiskt lever där, desto mer känns det att naturen aldrig står still. Allt pågår hela tiden. Det räcker att bara vara där för att få ta del av det.

​

Jag har nästan alltid kameran med mig. Det är lite så jag fungerar – jag upptäcker genom att gå nära, stanna upp och utforska. Jag trivs bäst ensam i naturen där jag får gå i mitt eget tempo, känna in platser och stanna när något fångar mig.

​

För mig handlar skogen inte om prestation eller träning. Det är snarare ögon som tittar och upptäcker, en kropp som stannar upp och känner efter.

​

Och kanske är det också där mitt barnasinne får mest plats. Det spontana, lekfulla och glädjefulla. Där en krokig pinne kan bli en figur med personlighet och en sten kan få ögon och en egen historia. Jag tycker om den delen av mig själv. Den som fortfarande kan bli nyfiken, fascinerad och glad över små saker.

 

För mig är det ett sätt att behålla närvaron, kreativiteten och känslan av att världen fortfarande är full av små upptäckter.